8 september, 2026 by Mikael

En reflektion om PISA-rapporten

Jag har under förmiddagen följt både Skolverkets och regeringens pressträffar och snabbläst de viktigaste delarna av OECD:s och Skolverkets material om PISA 2025. Av det skälet är det naturligtvis möjligt att jag missat väsentliga detaljer, men jag tycker likväl det finns fog att reflektera över hur snabbt det går från resultat till förklaring.

Liberalerna var otroligt snabba på bollen. Huvudförklaringen till allt var skärmarna. Passande nog är detta också en förklaring som handen i handsken gällande deras egen (nuvarande) politik (att Sverige gått från 38% mobilfria skolor till 58% glöms tydligen bort).

Problemet är inte att slutsatsen om skärmar saknar relevans. Problemet är att det inte tycks vara vad rapporterna faktiskt (såväl Skolverket som OECD) säger. 

Tvärtom skriver Skolverket uttryckligen att ingen enskild faktor kan förklara nedgången. OECD pekar på behovet av att förstå utvecklingen på elev-, skol- och samhällsnivå.

Exempelvis antyds att minskad lustläsning och skifte mot digital läsning kan vara en faktor, men det är också tydligt att detta inte går att belägga som en enskild faktor. Det är också viktigt att komma ihåg att PISA i huvudsak kan visa samband, inte fastställa orsakssamband.. 

Det finns goda skäl att diskutera hur skärmar används i skolan. Men att göra skolan skärmfri löser sannolikt inte de problem som PISA visar upp, eftersom problemen inte är enbart relaterade till skolan. Skolan är en del av samhället, och de går inte att förändra samhället genom att bara förändra skolan.

Läser man i OECD:s rapport pekar de bland annat på att måttlig användning av digitala verktyg för lärande hänger ihop med starkare resultat i exempelvis naturvetenskap. OECD:s resultat pekar också ut något som är mer intressant än det binära “för eller mot”, “bra eller dåligt”: nämligen att det spelar roll hur teknik används. Exempelvis hänger kunskaper i att bedöma AI-genererad information samman med hur elever använder AI i skolarbetet. OECD:s slutsats handlar alltså i högre grad om kvaliteten och sammanhanget för användningen än om teknikens blotta närvaro. Inte heller Skolverket drar denna typ av förenklade slutsatser.

Och det är viktigt.

Samtidigt ser vi en bredare utveckling. Svenska elever har mycket stora socioekonomiska skillnader i resultat. Nästan hälften av eleverna med mindre gynnsam socioekonomisk bakgrund når inte upp till grundläggande nivå i matematik, och 45 procent når inte upp till grundläggande nivå i läsförståelse. Socioekonomisk bakgrund är fortsatt en av de starkaste prediktorerna för elevers resultat. Gapet mellan resursstarka och resurssvaga elever krympte förvisso något, men framför allt för att de resursstarka presterade sämre. Inte för att de svaga blev bättre.

Vi har alltså en skola med stora skillnader i förutsättningar, och en resultatnedgång som nu även drabbar de elever som tidigare klarat sig bäst.

Det är en mycket mer komplicerad berättelse än ”barn sitter för mycket med skärmar”.

Det finns goda skäl att begränsa mobiler i skolan. Studiero. Färre digitala kränkningar. Rörelse på rasterna. Svenska elever rapporterar mer digital distraktion i klassrummet än OECD-snittet. Men OECD konstaterar samtidigt att just i Sverige finns ingen statistiskt säkerställd koppling mellan denna distraktion och elevernas prestationer.

Men det är inte en tillräcklig förklaring till den internationella trend som pågått i över ett decennium och återfinns i ett flertal länder.  95 miljoner till mobilskåp är inte svaret på det. Även om skärmarna helt försvinner ur klassrummen kommer de att finnas utanför skolan. De är en del av samhället, oavsett om vi vill det eller inte. Eleverna kan inte välja bort samhället. Skolan kan inte välja bort samhället. Det är obönhörligen en del av detsamma. När skoldagen slutar är eleverna en del av samma medielandskap, samma algoritmer, samma uppmärksamhetsekonomi som när de kom till skolan. Det är som att försöka förhindra drunkning genom att tömma en offentlig pool, men ignorera att havet ligger kvar. Eller som den amerikanska singer/songwritern Ani Difranco uttryckte det: “It’s called criminalize the symptoms while you spread the disease”

PISA-debatten riskerar att bli ytterligare ett exempel på just det jag skrev tidigare idag, om begreppet educationalization: det vill säga tendensen att göra stora samhällsproblem till skolproblem, låta skolan ta ansvar för att lösa problemen och därefter ge skolan  skulden när de inte blir lösta. 

Vad som nu sker är ännu ett steg i samma rörelse. Problemen flyttas in i klassrummet. In i elevernas skolväskor, skåp och fickor och förväntas lösas med inlåsta telefoner.  

I stället för att diskutera de strukturella förändringarna i samhället kommer diskussionen snabbt att handla om vad som händer inne i klassrummet. 95 miljoner räcker inte särskilt långt om man vill lösa de stora frågorna. Det är billigt med förbud, det är dyrt med andra lösningar.

Under tiden som detta kommer stå i fokus undviker vi segregationen, att utbildade lärare inte får jobb samtidigt som 19-åringar som knappt slutat gymnasiet ensamma kastas in i klassrummen, att eleverna sitter med ett sammelsurium av ihopklippta kopior från olika läromedel eller att man trycker in 32 elvaåringar i klassrum som är byggda för 20.

Och naturligtvis: vad lärarna gör, men framförallt vad de inte gör.

Det betyder inte att något av detta är oviktigt. Tvärtom. Undervisning spelar roll. Studiero spelar roll. Läsvanor spelar roll. Digital distraktion spelar roll. Men det är något annat än att säga att vi har identifierat orsaken till PISA-nedgången.

Samtidigt finns de stora och svåra frågorna kvar.

Skolsverige är hårt segregerat, med dramatiskt skilda förutsättningar för olika elevgrupper. De elever som har sämst förutsättningar i livet får ofta sämre förutsättningar i skolan. Det är knappast förvånande om det påverkar kunskapsresultaten.

Det är ingen skräll att alla dessa strukturella problem ger återverkningar på skolan. Men det är knappast där tyngdpunkten i debatten om PISA kommer att ligga.. 

För det är mycket enklare att förbjuda mobiler än att diskutera skolsegregationen. Det är mycket enklare att peka ut lärarens undervisningsmetod än att diskutera skolans organisatoriska och ekonomiska förutsättningar. Det är mycket enklare att tala om skärmar än att diskutera varför elever får så olika förutsättningar beroende på vilken skola de går i.

Och det är mycket enklare att lägga ansvaret på skolan än att diskutera de samhällsförändringar som gjort att skolan förväntas hantera allt fler av samhällets problem.

Stora, komplexa samhällsproblem görs om till skolproblem. Skolan får uppdraget att lösa dem, och när resultaten uteblir får skolan skulden.

Sedan går vi ett varv till.

Och så  blir det lärarnas fel igen.