Tankar – Mikael Bruér

SO-planeringen och den nya timplanen, en omöjlig ekvation?

En ständigt återkommande fråga för SO-lärare är hur fasen man ska lägga upp sin planering över tre år för att hinna med det centrala innehållet.

Den frågan blir särskilt aktuell från höstterminen 2018!

Varför då?

Förhoppningsvis har ingen lyckats missa att det från höstterminen 2018 har genomförts förändringar i timplanen. För SO-lärarens vidkommande innebär att eleverna garanteras minst 75 timmar i varje ämne fördelat över tre år. Utöver det finns 52 timmar att fördela fritt, som det passar, på skolorna.

Det innebär att enskilda skolor kommer ha friheten att disponera över dessa. Men det innebär inte per automatik att lärarna kommer få inflytande.

Alla som planerat SO-undervisning vet att tiden är mycket begränsad. Det är därför av yttersta vikt att lärarna tar kontroll över den tiden. Jag har redan nu hört om skolor där det ska läggas i en pott för temadagar, eller ämnesövergripande arbete eller… ja, ni förstår själva. Eftersom timmarna inte är reglerade krävs inte heller att de specifikt knyts till dylika ämnen vilket kommer sätta en hel del lärare i klistret.

Kort sagt: Gör ditt yttersta för att ta kontroll över de 52 timmarna!

Fördelning av timmarna?

En annan variant är att enskilda skolor helt enkelt lägger ut de 52 timmarna, jämt fördelade över fyra ämnen. Det i sig kan tyckas vara oproblematiskt. I den mån det är en lärare som undervisar i samtliga ämnen kan det naturligtvis också vara det, men så är inte alltid fallet.

På min senaste arbetsplats var nio SO-lärare. Av dessa var endast 3 av oss behöriga i samtliga SO-ämnen. Vi som har den kombinationen blir färre och färre och det är därmed inte heller någon självklarhet att alla undervisande lärare faktiskt har alla SO-ämnen.

Hur blir det då ett problem?

Det enkla svaret på det är att de olika SO-ämnena också är olika stora. En snabb jämförelse av det centrala innehållet visar till exempel att geografi har 15 punkter centralt innehåll medan historia har 24 punkter. Dessutom är några av punkterna i historia formulerade på ett sådant sätt att de är återkommande i flera områden.

Räknar man i tid har varje SO-ämne tydliga skillnader i tid, utifrån de olika punkterna i det centrala innehållet.

Geografi: 5 timmar per innehåll.
Historia: 3,1 timmar per innehåll.
Religionskunskap: 4,4 timmar per innehåll.
Samhällskunskap: 3,3 timmar per innehåll.

Om man då fördelar de 52 timmarna jämnt rakt över blir det således ett problem då ämnena är olika stora.

Två modeller att fördela timmarna

Det finns naturligtvis flera lösningar på problemet. En är att varje enskild lärare funderar igenom vad som tar mest tid i hens undervisning och fördelar därefter. Problemet med det är att vi alla tenderar till att favoritområden, som vi ger något större (ganska ofta för mycket) utrymme i relation till övriga ämnen.

Ett annat sätt kan vara att förhålla sig till hur stor andel de enskilda punkterna är i relation till helheten.

En rent matematisk beräkning ger att ämnen utgör följande del av helheten:

Geografi: 19%
Historia: 30%
Religionskunskap: 22%
Samhällskunskap: 29%

En enkel fördelning av de 52 timmarna, utifrån ovanstående, skulle då ge:

Geografi: 9 timmar
Historia: 17 timmar
Religionskunskap: 11 timmar
Samhällskunskap: 15 timmar

Emellertid leder det till en fortsatt väldigt ojämn fördelning av tid i relation till vad eleverna ska hinna med. Fortfarande är det avsevärt mycket mer tid att hinna i geografi och religionskunskap. Det leder in oss på ett andra alternativ.

Den andra modellen är att helt sonika fördela tiden utifrån den totala mängden centralt innehåll för att balansera upp tiden i relation till vad som skulle göras. Det skulle innebära ganska få timmar till geografi och religionskunskap och merparten till historia och samhällskunskap.

Den modellen skulle fördelningen kunna se ut som följer:

Geografi: 0 timmar.
Historia: 25 timmar.
Religionskunskap: 5 timmar.
Samhällskunskap: 22 timmar.

Med den fördelningen skulle mängden tid jämnas ut något i förhållande till stoffmängd.

Före	Efter
Geografi: 5 timmar per innehåll. Historia: 3,1 timmar per innehåll. Religionskunskap: 4,4 timmar per innehåll. Samhällskunskap: 3,3 timmar per innehåll.	Geografi: 5 timmar per innehåll. Historia: 4,2 timmar per innehåll. Religionskunskap: 4,7 timmar per innehåll. Samhällskunskap: 4,2 timmar per innehåll.

Ovanstående skulle alltså ge en viss förskjutning till, i huvudsak, två ämnen för att jämna ut det hela. Det skulle leda till en mer rättvis planeringssituation, men också till att eleverna skulle tvingas stressa mycket mindre för att hinna det som förväntas av dem.

Problem och möjligheter?

När man sitter på sin kammare och kommer fram till olika modeller känns det ibland som man löst den gordiska knuten. Nu är verkligheten (tyvärr) långt mer komplicerad än ett excelformulär.

För att någon av modellerna ska fungera krävs en stor organisation. Dels krävs en tjänsteläggning som gör att den som undervisar i historia måste ta färre klasser medan den som undervisar i geografi får ta fler, om det inte är en lärare som har alla ämnen. De blir, som påpekat, färre.

En annan nöt att knäcka är att det faktiskt är en brist på behöriga lärare i samtliga SO-ämnen. Det gör att, även om man löser den rent matematiska knuten så finns en tjänsteteknisk svårighet att lösa. För vad gör man om den som är behörig i geografi också inte är behörig i det eller de ämnen som krävs för att få ihop det hela?

Det finns verkligen ingen bra metod att lösa de problem som kommer av den nya timplanen. De två modeller jag presenterat här är bara två tankeexperiment för att problematisera den planering alla SO-lärare står inför vid terminens start, och över tre års tid.

SO-lärarens roll och betydelse behöver uppvärderas. Att vi får ett dylikt problem att hantera är inte till vår fördel.

Jag funderar på om timplanen för SO-ämnena är en omöjlig ekvation, på mer än ett sätt?

Ge feedback till eleverna

I mitt eget arbete med eleverna befinner sig texter och feedback på dessa centralt som en metod att utveckla elevers tänkande och skrivande.

För att detta ska fungera behövs en rad verktyg. Personligen föredrar jag att ge textkommentarer då jag tycker det är mest effektivt eftersom jag också ofta petar i elevernas faktainnehåll.

Personligen skulle jag aldrig använd Word till att ge eleverna feedback om jag inte var direkt beordrad då jag upplever det klumpigt och lite rörigt för eleverna. Det finns en kommentarsfunktion, men den är inte molnbaserad och eleverna jag haft tenderar till att ha svårt att reda ut vad kommentarer gäller. Istället arbetar jag mycket med Google docs (mer finns att läsa här). Fördelen med detta verktyg är att eleverna kan kommentera varandras texter och att jag kan göra det. Två huvudsakliga funktioner gör att det både är snabbt och enkelt att lämna feedback:

Kommentarsfunktionen som finns inbyggd (BILD) gör att det går att markera hela stycken eller enstaka ord och på så vis både kommentera språkligheten och enskilda faktapåståenden. Markera och välj så kommer verktyget fram. Varje gång en kommentar lämnas så får eleven ett mail och de vet att de fått feedback. På samma sätt funkar det när de markerar sin text som färdig. Det finns också en chatfunktion (BILD) som gör att det i realtid går att förklara vad som kan åtgärdas. Nackdelen är att det kräver att både den som ska ha feedback och du är uppkopplade samtidigt.

Det går alldeles utmärkt att skriva feedback till elev i Padlet, där även länktips, bilder och liknande kan läggas till. Dock kan det vara bra att komma ihåg att göra dem privata och bara dela ut till eleven. *Ett annat verktyg som är mycket likt Padlet är Lino vilket kan användas på samma sätt.

Nästa verktyg jag rekommenderar är Kaizena. Kaizena är ett tillägg till Google som gör det möjligt att lämna röstkommentarer. Jag har skrivit mer om Kaizena här. För den som gillar att lämna ljudkommentarer och arbetar med Google funkar det utmärkt.

Vill man ge muntlig återkoppling men inte kan arbeta med Google finns flera möjligheter. Dels finns Soundcloud som jag skrivit om här. Andra exempel på redskap Audioboom där det går att spela in korta ljudmeddelanden som kan delas på olika sociala medier eller skickas som mail. Audioboom finns också som app. Sidan Vocaroo kräver ingen inloggning och det går att spela in ljudmeddelanden som sedan kan mailas, delas via sociala medier eller bäddas in på en sida.

Utöver dessa finns en rad lärplattformsliknande verktyg där man kan skapa uppgifter och ge eleverna feedback via dem. De fungerar alla olika och har olika möjligheter. Det kan säkert passa någon. Exempel på sådana är Formative och Edmodo eller Passnote.

Utöver det finns sannolikt tusentals andra som jag helt saknar koll på.

Förbättra skolan med datorer

Jag, Maria Stockhaus och Edward Jensinger reagerade på Håkan Danielssons debattartikel på DN debatt. här kommer vår replik.

I Läroplanerna för skolan står att läsa att: eleverna får tillgång till handledning och läromedel av god kvalitet samt andra lärverktyg för en tidsenlig utbildning, bl.a. bibliotek, datorer och andra hjälpmedel.

Under en lång period har svenska skolor arbetat med att utrusta skolor med modern teknik och utbilda personalen för att inkludera moderna arbetssätt i skolans praktik. Tillgången till IT i svensk skola är dock fortfarande ojämnt fördelad, i vissa kommuner är skolorna fullt ut digitaliserade medan det i andra i princip inte finns tillgång till IT alls. Det är ett likvärdighetsproblem och kräver insatser både nationellt och lokalt. En viktig insats är att säkerställa att lärare får fortbildning och framförallt möjligheter att dela med sig och samarbeta för att utveckla undervisningen med de nya verktyg som kommer in i klassrummet. Den expertgrupp från OECD som på uppdrag av den förra regeringen granskat svensk skola och som kommer med en rapport i vår har redan nu indikerat att de kommer att ta upp svensk skolas brist på digitala verktyg generellt. Enligt gruppen är denna brist inte rimlig med tanke på den digitala utvecklingen i resten av samhället. Vi behöver bättre tillgång till IT – inte kasta ut det som redan finns på plats.

Att digitalisera skolan skapar nya sätt att jobba. Nya möjligheter och nya problem. Detta ger vi Danielsson rätt i. Men IT i skolan gör också skolarbetet mer relevant för elever. Forskningen som gick under namnet UnosUno (Grönlund, 2014) lyfte framgångsfaktorer likväl som problemområden vid skolans digitalisering. Det är kända områden som skolans personal, inklusive Danielsson, bör vara väl insatta i. Att, som Danielsson gör i sin debattartikel i DN den 17/4-15, dra slutsatsen att ta datorn ut ur skolan för att han upplever att elever får sämre resultat är märkligt. Danielsson verkar sätta sig över de styrdokument vi har att följa i skolan och själv följa en läroplan som inte finns för att han upplever att vi fått ordningsproblem i skolan. Ordningsproblem som han av någon anledning sätter utanför sig själv som lärare och lägger skulden helt på ett tidsenligt verktyg, datorn.

Skolans fortsatta digitalisering är högst väsentlig ur ett demokratiperspektiv. Vi vet inte hur framtiden kommer se ut, men vi kan vara tämligen säkra på att den digitala utvecklingen kommer fortsätta. Att då inte använda och utveckla metoder för detta inom ramen för skolan,riskerar att bara bli bakåtsträvande och genom det minska skolans legitimitet ytterligare.

När elevernas datorvana ökar så ökar också pedagogisk användning av datorer (Tallvid, 2015) vilket ger vid hand att det snarare är mer, inte mindre, användning av datorer som behövs i skolan. Datorvana elever gör helt enkelt, i större utsträckning, rätt saker med sina datorer än mindre vana.

Kärnan i problemet som Danielsson målar upp är inte tekniken, utan det pedagogiska ledarskapet i klassrummet.

Edward Jensinger, Områdeschef Arbetsmarknad, gymnasie- och vuxenutbildningsförvaltningen i Malmö

Maria Stockhaus, Riksdagsledamot (M)

Mikael Bruér, legitimerad lärare i historia och religion.

Google docs som formativt redskap

Utifrån mitt eget arbete med en formativ arbetsprocess har jag jobbat en hel del med Google docs. Min egen uppfattning är att en av de mer centrala delarna av den processen är den ständiga återkopplingen till eleven om var den är och hur den ska ta sig vidare.

Ett av de främsta verktygen för att få denna process att fungera är Google docs. Poängen med detta är flera. En mycket god anledning att använda det först och främst är en gratis ordbehandlare (i den mån man verkligen kan anse att Google står för gratis produkter, men det är en annan fråga). För det andra är det enkelt och smidigt på det vis att det inte kräver ett dokument som hela tiden sparas och e-postas mellan olika användare utan är ett verktyg som gör att flera användare kan använda samma dokument och som sparas i molnet och på så vis försvinner inget arbete.

Det finns också en alldeles utmärkt kommentarsfunktion i systemet som gör att det går att ge eleverna kommentarer mitt i deras arbete och utöver det en chatt som gör det möjligt att direktkommunicera. Som redskap för formativ feedback (hur sådan kan se ut tänkte jag återkomma till) tycker jag personligen Google docs är ypperligt, särskilt med tanke på att det dessutom ytterligare öppnar möjligheterna för sambedömning.

När det kommer till feedback finns det, som ett tillägg till Google docs, ytterligare en möjlighet att utvidga återkopplingen till eleven. Om Google docs öppnar möjligheten till kollaborativa elevuppgifter och ständig feedback förenklar Kaizena. I korthet är Kaizena ett verktyg för att spela in muntliga kommentarer till eleverna så att de istället för att tolka text helt enkelt får en inläst kommentar, kopplad till det dokument de arbetar i.